Trots att det var sovmorgon så skulle jag in till stan lite tidigare för att hinna köpa en present till min kusin som vi ska fira imorgon, eftersom mamma inte fixat något... Så när jag sitter på färjan märker jag att jag såklart glömt min mobil på laddning i mitt rum. Det kanske inte skulle göra något någon annan dag, men idag skulle jag samåka med pappa hem och vi hade inte bestämt tid och plats vi skulle mötas. Därför behövde jag mobilen just idag. Jag märkte att jag glömt mobilen när det var tio minuter kvar till färjan skulle åka och jag visste att mamma jobbade hemifrån så jag tänkte att om jag bara fick tag i henne så skulle hon kunna köra till färjan och lämna mobilen till mig. Då var ju problemet att jag inte hade någon mobil...

Som tur var fick jag låna världens snällaste gubbes mobil för att ringa hem. Det kunde ha fungerat! Bortsett från att mamma inte svarade och när jag försökte med mobilen så var det upptaget. Jaja, tack snälla gubbe för att jag fick låna din mobil i onödan!

Jag kom i alla fall in till stan, fixade presenten, åkte till skolan, började min första engelska lektion och mitt i lektionen knackar det på dörren. Det var rektorn. Hon kommer in och säger med den mest allvarliga röst:

Jisses vad jag blev nervös då. Vad ville hon? Jag hade väl inte gjort något fel? Vad hade hänt?

Det visade sig att pappa hade ringt till skolan, närmare bestämt min rektor, och sagt att jag glömt min mobil hemma och att han ville veta om jag var levande.

Vad ska man göra med oroliga föräldrar? Inte ska man glömma mobilen hemma i alla fall.

Men allting löste sig tillslut och jag kom hem. Vilken dag säger jag bara. Vill aldrig glömma mobilen igen.

Förutom det så har jag fått läxa i både engelska och historia tills på måndag, så nu vet jag vad jag kommer göra i helgen...